Den första till namnet kände inbyggaren på - eller rättare sagt invid - Dalarö var en "Cronones Styrman" Peder Nilsson. Styrmännen, vilka det ålåg att lotsa kronans fartyg genom skärgården, voro lotsarnas föregångare och åtnjöto för sina tjänster vissa friheter för sina hemman. Till denne Peder Nilsson skänkte konung Carl IX den 2o maj 1610 en allmänning Jässöhn (Gässön) att bruka i hans och hans hustrus livstid.
Gässön beskrives såsom en "lijten holme i Siön medh stora Bergh, hwarest man icke en hand full sädh uthsåå kan". Namnet återfinnes ej på nuvarande kartor över Dalarö-trakten, men med ledning av en anteckning i Dalarö äldsta kyrkoräkenskaperfinner man, att ön sedermera kallades "Skroföhn", vilket namn ännu i dag bibehålles på Edesön öster om Smådalarö. Peder Nilssons svärson, styrmannen Peder Olofsson, till vilken donationen konfirmerades av drottning Christina den 26 mars 1652bar vid sitt frånfälle den 13januari 1661 tillnamnet Skråf. Enligt anteckning å en karta över Edesön av år 1729var ön då obebyggd "sedan igenom Ryssens häriande en stufwa, som der förr warit 1719afbränd blef".
Styrman Peder Nilsson finnes även upptagen under Dalaröö i en boskapslängd för Österhaninge socken av år 1627. I sitt fähus hade han 1 häst, 8 kiöör (kor), i stuut (oxe), 8 får, 20 geter, 6 rissbytar (gamla svin) och 2 unga svijn. Han beskattades emellertid ej för något utsäde, varav man kan sluta, att han ej hade odlad mark.
TOMTAVSTYCKNING
År 1944 gav Blankaholms Sågverksaktiebolag ut en beskrivning över de tomter man tänkte sälja på Edesön. Tomterna vår nyligen avstyckade från stamfastigheten Edesön 1:1 och man hade tillgång till såväl fiske som bad, badstränder, ångbåtsbrygga och båthamn. Se bilder och text i bilaga 1. De första tomterna såldes redan samma år.
Informell tomtägarförening bildades vars syfte var att tillvarataga tomtägarnas intressen, t.ex. brunnar, bryggor m.m. År 1964 bildades Edesö Tomtägarförening formellt, fortfarande med syfte att tillvarataga fastighetsägarnas intressen.
Den stora frågan Föreningen hade att lösa var bryggplatser på fastlandet, Skärkarlsedet. En mindre brygga fanns där och avsikten var att bygga en större anläggning. Motståndet från de kringboende var stort. Ärendet avgjordes först genom en dom i Högsta Domstolen år 1971. Edesöborna fick då rätt att anlägga den brygganläggning vi har i dag vid Skärkarlsedet. Denna anläggning stod klar 1976 samtidigt som Föreningen fick mark vid Skärkarlshöjden till parkeringsplatser.
Nästa fråga för Föreningen var att ordna med båtplatser och bryggor på Edesön. Vid denna tidpunkt hade några fastigheter sina båtplatser i den s.k. stenhamnen vid södra udden, några låg vid Södra bryggan och Österglo, några drog upp sina båtar på land, några hade även anlagt egna små bryggor på stamfastighetens mark med stamfastighetens ägares tillstånd. Önskemål fanns att samla de som önskade vid några få gemensamma brygganläggningar.
För att lösa problemen beslöt Föreningen att bilda en Samfällighetsförening. 1977 ansökte Föreningen om att bilda en gemensamhetsanläggning för bryggor och grönområden. Gemensamhetsanläggningen blev klar 1981 genom ett förrättningsbeslut. Delar av den mark som redan 1944 reserverats som grönområden överläts till den nya samfällighetsföreningen genom ett avtal mellan Hammarbergs och den nya Föreningen (bilaga 2). I detta avtal tillförsäkrades Föreningens medlemmar fritt tillträde till södra udden samt att inga nya anläggningar skulle uppföras där, som på något sätt skulle hindra framkomligheten inom detta område. Parterna skall även verka för att södra delen hålls i städat skick. Den del av stamfastigheten som överläts på Föreningen heter Edesön 1:61 till skillnad från stamfastigheten Edesön 1:1.