Avfallsreformen har planerats sedan länge. Trots det återstår många praktiska problem att lösa före 1 januari 2027 då det blir obligatoriskt för fastighetsägare och bostadsrättsföreningar att samla in förpackningar i direkt anslutning till bostaden. För många samfälligheter kan insamlingen även kräva juridiska beslut, nya marklösningar och dialog med kommunen.
– Många samfälligheter frågar sig ”hur ska vi ha plats med detta?”, säger Jonathan Lindgren, samhällspolitisk expert på Villaägarna.
Han beskriver samfälligheter som särskilt sårbara när nya krav införs. Skälet är att en samfällighetsförening bara får hantera sådant som ingår i föreningens anläggningsbeslut – och det är inte säkert att sophantering gör det.
– Och även om sophantering ingår i anläggningsbeslutet kanske samfällighetens nuvarande lösning med soprum eller sopstation ändå inte fungerar när mer avfall nu ska samlas in nära bostäderna, säger Jonathan Lindgren.
Om soprummet eller sopstationen måste byggas ut kan samfälligheten behöva ansöka hos Lantmäteriet om att ändra anläggningsbeslutet, något som enligt Jonathan Lindgren både kan ta tid och bli dyrt.
Han nämner att Lantmäteriets processer i vissa fall kan ta uppemot ett och ett halvt år och att kostnader på omkring 80 000 kronor förekommit för att ändra ett anläggningsbeslut.
Att tidsplanen är snäv, och riskerar leda till en koncentration av ansökningar till Lantmäteriet före årsskiftet, gör det hela extra problematiskt.
Oklar lösning
Skogsklövern i Hässelby Norra Villastad är en av många samfälligheter där de boende funderar på hur de ska lösa den fastighetsnära insamlingen. Samfälligheten består av 67 fastigheter längs fyra lokalgator. Vid infarten till varje lokalgata finns gästparkeringar samt kärl för matavfall och underjordiska, bottentömmande behållare för restavfall.
Planen är att ta en mindre gräsyta intill gästparkeringarna i anspråk för den nya sopsorteringen. Det kan vara så att det kräver ett nytt anläggningsbeslut, men just nu är detta oklart.
– Det här är den minst dåliga platsen, men några medlemmar kommer att bo nära, konstaterar Bo Ernemar, som projektleder samfällighetens arbete och visar den tänkta placeringen för källsorteringen.
För något år sedan fick samfälligheten en 40-sidig broschyr från Stockholms Stad om förändringen.
– Vi har bara fått veta av kommunen att vi ska ordna det här. Hur stora sopkärlen ska vara, hur ofta de behöver tömmas och kostnaden för det vet vi inte. Troligen innebär det en fördyrning, men nu finns det möjlighet att söka bidrag för det. Bo Ernemar är kritisk till att dagens system med kommunala återvinningsstationer i lokalsamhället försvinner.
– De flesta i vår samfällighet har i dag närmare till den kommunala återvinningsstationen än vad den nya lösningen skulle innebära. Det känns fruktansvärt onödigt och krångligt att skrota ett fungerande system, som förmodligen har en rationell hämtning, för att införa något som kanske inte innebär en förenkling för hushållen eller en ökad källsortering. Vad jag förstår är det också lätt kaotiskt för kommunen för att hantera detta och många dispensansökningar, säger Bo Ernemar.
Flexibilitet behövs
Jonathan Lindgren pekar på att en lösning kan vara att kommunen och samfälligheten hittar en gemensam plats utanför föreningens mark, till exempel genom arrende. Men även det kan skapa nya konflikter. En uppsamlingsplats kan hamna nära någons tomt och leda till oro för lukt, buller och ett sämre visuellt intryck.
– Kommunen har ofta förslag, men det är konstruktivt om de boende får vara med och resonera kring placering, avstånd och praktiska konsekvenser, säger Jonathan Lindgren.
Samma sak gäller om samfälligheten väljer en plats för en sopstation inom samfällighetens område.
– Försök att tänka på den mest ”utsatta” medlemmen, så att besluten inte bara går ut över det hushåll i föreningen som fick bli sopgrannen, säger Jonathan Lindgren, som ser att det finns en risk att föreningar försöker lösa den fastighetsnära insamlingen utan att kontrollera vad de enligt anläggningsbeslutet faktiskt får göra.
– Det kan kännas praktiskt att bygga något snabbt. Men flyttar det in en ny medlem som ifrågasätter beslutet kan föreningen hamna i en juridiskt komplicerad situation. Syftet med fastighetsnära insamling, FNI, är att göra det enklare för hushållen att sortera, samtidigt som mer material återvinns. Villaägarna är i grunden positiva till reformen men Jonathan Lindgren menar att genomförandet behöver bli mer flexibelt.
Han pekar bland annat på kommuner där större flerfacksbilar inte klarar trånga vägar och vändplaner. I vissa fall föreslås då att hushållen ska bära eller köra avfallet till en uppsamlingsplats längre bort, vilket Jonathan Lindgren ifrågasätter:
– Då missar man hushållsperspektivet. Hur ska exempelvis en äldre person som inte är så rörlig klara av att släpa sitt avfall flera hundra meter – framför allt under vinterförhållanden?
Lösningar finns dock, menar han. Mindre matarbilar som hämtar i trånga områden och sedan lämnar till större fordon är ett exempel. Ett annat är mer anpassade hämtningsintervall: exempelvis oftare för plast och glas, mer sällan för metall.
– Kommuner och avfallsbolag bör därför vara lyhörda för lokala behov, anser Jonathan Lindgren.
Taxorna kan höjas
Tanken är att kostnaden för fastighetsnära insamling ska betalas av producenterna av förpackningar, genom en schablonavgift till kommunerna. I vissa kommuner kan FNI införas utan höjning – eller till och med innebära en sänkt taxa. På andra håll kan geografin, eldrivna fordonsflottor för sophanteringen eller gles bebyggelse göra systemet dyrare.
– Vissa kommuner har tidigare haft viktbaserad avfallstaxa, vilket nu försvinner. Men avfallssystemet bör även framöver uppmuntra hushåll som minskar sin mängd av sopor, anser Jonathan Lindgren.
Hans viktigaste råd till samfälligheter är att agera tidigt för att hitta pragmatiska lösningar.
– Sök dialog med kommunen och avfallsbolaget. Ta reda på vad som faktiskt gäller hos er, vilka kärl som planeras och om sopbilen kommer in. Och utnyttja det faktum att ni är många. Det här är en vardagsfråga som påverkar boendet varje dag.
Han vill också se en reform av regelverket för samfälligheter, så att samfälligheter får större handlingsutrymme att göra ändringar genom majoritetsbeslut.
– Processen behöver gå snabbare och bli billigare. Då behövs också en ökad digitalisering av Lantmäteriet och förenklad beslutsförighet för samfälligheten, säger Jonathan Lindgren.
- Vanliga problem för samfälligheter vid FNI
- Sophantering finns inte alltid med i samfällighetens anläggningsbeslut.
- Befintliga soprum och sopstationer kan vara för små för fler kärl och fler avfallsfraktioner.
- Utbyggnad kan kräva ändrat anläggningsbeslut hos Lantmäteriet.
- Handläggningen kan bli lång och kostsam.
- Nya uppsamlingsplatser kan skapa konflikter om lukt, buller och placering.
- Större sopbilar kan ha svårt att köra in på smala vägar eller vända.
- Kommunernas kärl, taxor och lösningar skiljer sig åt.
- Föreningar som bygger insamlingsplatser utan rätt beslut riskerar juridiska problem i efterhand.
Trygghetsavtal ger stöd till styrelsen
Styrelsen i en samfällighet består ofta av personer som utför styrelsearbetet på fritiden, utan utbildning inom samfällighetsjuridik, förvaltning av byggnader eller annan specialkunskap. För att hjälpa samfälligheter erbjuder Villaägarna ett trygghetsavtal som är ett paket av tjänster och verktyg som är speciellt anpassade för samfällighetsföreningarnas behov. Här ingår bland annat tillgång till rådgivning inom juridik och byggnadsteknik och olika försäkringar, men även utbildningar och digitala lösningar som underlättar styrelsearbetet.
Läs mer på: samfalligheterna.villaagarna.se/trygghetsavtal
Text: Nils Sundström
Foto: Johan Strindberg
(Från Villaägaren # 4 2026)
